Från arbete till identitet: vad ger livet mening?

Idag ger yrkestitlar och arbetsinsatser ofta oss status, respekt och en känsla av syfte. Arbetet skapar rutiner, sociala sammanhang och personlig stolthet – med andra ord, en stor del av många människors identitet. Forskning visar att arbetslöshet inte bara orsakar ekonomisk stress, utan också identitetsförlust, låg självkänsla, ångest och depression. Arbetslöshet är starkt kopplat till försämrad psykisk hälsa – arbete är alltså inte bara en inkomstkälla, utan ett psykologiskt ankare.

Om traditionellt arbete försvinner, hur kan samhället då hitta nya ankare för identitet och mening?

Blir utbildning livslångt, öppet och syftesdrivet?

I ett post-arbetssamhälle förändras utbildning från snäv arbetsmarknadsförberedelse till bred livslång utveckling. Det handlar mindre om karriärstegar och mer om att möta individuella och samhälleliga behov – från konst och vetenskap till medborgarengagemang. En politisk rapport från openedtech.global varnar för att EdTech-marknaden idag är alltför fokuserad på ”kortfristig färdighetsträning” på bekostnad av ”bred livslång inlärning”. Om vi tar fasta på Dougiamas vision bör utbildning istället vara öppen, kreativ och centrerad kring lärandet.

Praktiska åtgärder kan vara att investera i öppna utbildningsresurser och lokala lärmiljöer (bibliotek, makerspaces, kostnadsfria onlinekurser m.m.) så att lärande blir en allmän nyttighet, inte en vara. Läroplaner bör lyfta fram mänskliga förmågor – kritiskt tänkande, empati, kreativitet – vid sidan av teknologisk kompetens. Skolor och universitet kan bli centra för passionerat utforskande snarare än examensfabriker. Redan idag pågår försök med självstyrt lärande, lärlingskap inom kreativ sektor och offentligt finansierade ”lärandekonton”. Dessa modeller antyder att när utbildning inte behöver fokusera enbart på jobb, kan den istället tjäna hela samhället.

Data och identitet: att värna autonomi i en AI-värld

I ett samhälle där arbete inte längre definierar oss blir vår personliga data – vårt digitala fotavtryck – en central del av vår identitet. Digital identitet är inte science fiction; det är redan verklighet. Enligt Oracle är en digital identitet ”en samling datapunkter som omfattar egenskaper, attribut och aktiviteter som identifierar en individ”. Det handlar om ditt namn, din bakgrund, dina intressen, prestationer och digitala beteende. När arbete inte längre avgör vår status kan dessa datapunkter – våra lärandeportföljer, kreativa bidrag, sociala handlingar – bli valutan för hur vi uppfattas av andra. Den som kontrollerar datan, kontrollerar identiteten.

Att skydda äganderätten till personlig data är därför avgörande. Individer bör äga och kontrollera sin digitala identitet – själva bestämma vem som får se deras profiler, meriter och historia. Annars riskerar företag eller myndigheter att forma våra identiteter åt oss. Redan idag kan AI skapa digitala kopior av människor (som chattbotar baserade på offentliga personer) utan deras samtycke – något psykologer varnar kan orsaka ångest och förlust av kontroll. Mer generellt kan företag med tillgång till vår data manipulera vad vi ser och lär oss. Det är ett samhällsproblem: filterbubblor och övervakning kan påverka våra åsikter och val. I värsta fall hotar bristande dataskydd både autonomi och demokrati.

Motsatsen – decentralisering och dataägande – stärker individen. Tänk dig att varje person har en personlig ”lärandeplånbok” med sina meriter, intressen och prestationer. I detta system styr individen själv över sin data och väljer med vilka skolor eller AI-tjänster den delas. Som en pedagog uttryckt det: sann självbestämmanderätt innebär att studenter ”alltid har tillgång till sina meriter, oavsett om plattformen fortfarande är aktiv”. Konkret innebär det att en AI-lärare kan anpassa undervisning utifrån elevens egen historik och preferenser – inte utifrån allt företaget vet om användaren. Det gör lärandet portabelt, personligt och i elevens kontroll – inte inlåst i en kommersiell mjukvara.

Sammanfattningsvis: utbildningsautonomi och datarättigheter hänger ihop. I takt med att AI gör undervisningen mer personlig, måste individen äga sin data för att kunna styra sin kunskapsresa. Annars reduceras människor till passiva objekt i ett slutet system. Forskning visar dessutom att centraliserade dataplattformar ”har bred tillgång och potentiell kontroll över användarens information”, vilket gör det lätt att övervaka, sälja eller manipulera data utan samtycke. Sådan övervakning har visat sig leda till stress, depression och till och med PTSD-liknande symtom. I ett AI-samhälle måste vi därför kodifiera äganderätten till data om vi vill bevara människans värdighet.

Vägar framåt: policy för ett mänskligt samhälle

För att skapa ett mänskligt, meningsfullt samhälle i en post-arbetstid bör politiker överväga sammanhängande reformer:

• Sociala trygghetssystem (t.ex. basinkomst): Garantera alla en ekonomisk grundtrygghet.
• Universellt livslångt lärande: Investera i gratis eller billiga utbildningar för alla åldrar – inte bara yrkesutbildning, utan även konst, vetenskap och medborgarkunskap.
• Dataskydd och äganderätt: Inför rättigheter som dataportabilitet, rätten att bli glömd, och samtyckesbaserad åtkomst. Stöd teknologier som personliga datavalv och självägda identiteter. Se till att AI-system följer principen om privacy by design. Viktigt: ge studerande juridiskt ägande över sina utbildnings- och arbetslivsdata – en nyckelfråga i förslag om ”dataägande demokratier”.
• Öppen och mänskligt centrerad teknik: Främja öppen källkod inom EdTech och AI. Inför öppna standarder så att ingen aktör kan låsa in användare eller data. Stöd icke-vinstdrivande aktörer och teknikkooperativ, där pedagogik och integritet väger tyngre än vinstintresse.